En fälla finns i matsalen, det ligger flera på fabriksgolvet och i den mörka källaren. De chilenska giftspindlarna kan dyka upp var som helst i Sandviks fabrik.
Text: Ivan Solander/SvD 2023-01-28
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Det är oklart vad lådan innehöll, maskindelar verkar de flesta tro. Men avsändaren var ett företag i Brasilien och ur försändelsen sprang några bruna spindlar.
– En kollega tog ett kort på en av dem när den kröp i väg på golvet. Men då hade vi ingen aning om vad det egentligen handlade om, minns sliparen Fredrik Jackson.
Den stora trälådan kom till Sandvik Coromants fabrikslokal någon gång under 2014, några hundra meter från Storsjöns norra strand.
Den är en av flera anläggningar i Sandviken som ägs av den kända industrikoncernen. Just här tillverkas utrustning som används inom den egna koncernen: en slags fabrik för de egna fabrikerna.
Det betraktas som en kuriositet, sedan föll händelsen i glömska. Först i början av 2022, åtta år senare, ringer det på Anders Brandins telefon. Han är ansvarig för Anticimex verksamhet i Norrland.
Det är en journalist och ett rykte har börjat sprida sig i Sandviken.
– Han frågade hur det gick med giftspindlarna. Jag fattade först ingenting men sedan visade det sig att vi precis påbörjat en insats här, berättar han.
Snart publiceras en artikel i Gefle Dagblad och nyheten plockas upp av flera riksmedier. ”Giftiga spindlar hittade på flera platser i Sandviken”, lyder SVT:s rubrik.
När SvD besöker Sandvik har det gått ett år sedan problemet med spindlarna uppdagades. Just den här iskalla decemberdagen ska Anticimex kontrollera fällor, ett steg i den arbetsplan som tagits fram i kampen mot krypen.
– Det är klart att det spred sig en viss oro här. I princip alla samtal gällande spindlar vi får kommer fortfarande från personer i Sandviken, säger Anders Brandin, när alla som ska vara med under dagens arbete samlats i ett ljust konferensrum.
Exakt vad som gjort att spindlarna kunnat etablera sig här går inte att slå fast, enligt Håkan Kjellberg, som är teknisk chef på på Anticimex.
– Men spindeln kan inte planera att den ska ta sig från Chile till Sandviken och bo i just den här byggnaden. Det är bara tillfälligheter. Spindlarna säger inte att de ska lägga hela Sandviken under sina fötter.
Hur vet du det?
– Det vet jag av erfarenhet, svarar Håkan Kjellberg.
Konferensrummet vetter mot lokaler som tillhör en kran- och truckskola, det var där spindlarna hittades först, i slutet av förra året.
Hur problemet med spindlarna egentligen uppdagades är förenat med en viss mystik. Den allmänt vedertagna sanningen är att en städare tog med sig en spindel hem till sin insektsintresserade son. Han ska sedan ha identifierat den som en främmande art.
Men trots att det bara gått ett år kan ingen som SvD talar med helt bekräfta versionen.
– Jag har ingen aning faktiskt, men det är vad man hört, säger produktionschefen Daniel Vestin.
– Det här är inga jättestora monsterspindlar. Så vi som jobbar här har aldrig kunnat avgöra om de hör hemma i vår fauna eller inte, fortsätter skyddsombudet Agneta Strand.
– Men någon har åtminstone reagerat på att arten avviker från svenska spindlar, fyller Håkan Kjellberg i.
SvD har försökt hitta kvinnan och den spindelintresserade sonen utan framgång, ingen av de anställda vet vem det var och inte heller städbolaget har några uppgifter.
Men det alla kan enas om är att spindlar av då okänd art började fångas in under slutet av 2021. De var bruna och små, med långa ben.
– De ser ut som vanliga husspindlar. Det är inte en spindel med ett häftigt utseende, säger Håkan Kjellberg.
– Men de är ganska rejäla ändå, svarar Lars Höglund, som är verksamhetschef.
I ett tidigt skede gav Anticimex utlåtandet att spindlarna var en av två arter: En ofarlig europeisk eller en giftig sydamerikansk. Det var då anställda mindes trälådan från Brasilien.
– Den första känslan var att de måste bort. Oron som folk hade var främst att man skulle råka få med sig en spindel hem om den kröp ner i en väska eller liknande, säger skyddsombudet Agneta Strand.
– Men vi hittade bra rutiner, som ett absolut förbud att ta med sig arbetskläder hem. Det lade sig ganska fort, det blev mycket fokus på att hitta exemplar för artbestämning.
Att fånga in exemplar blev nödvändigt för att kunna avgöra vilken art det rörde sig om.
– Man måste undersöka könsdelarna på en fullvuxen och levande hanspindel för att kunna artbestämma den. Det är inte jätteenkelt, förklarar Håkan Kjellberg.
Att fånga in dem var däremot relativt okomplicerat och spindlarna förvarades först i diverse burkar, ofta av bearnaisesåstypen.
– Vi hade en spindel som vi döpte och försökte hålla liv i tills Anticimex kunde ta hand om den. Det fick heta Goliat, för den var ganska stor, berättar Agneta Strand.
– Ja, och sen skaffade vi ju ett litet terrarium där de fick bo, fortsätter Lars Höglund
– De hade lite vatten och lite små döda spindlar till lunch, vi lättade upp stämningen på vägen. Det blev att vi hjälptes åt, fortsätter Strand.
Ansvaret för artbestämningen föll på ett laboratorium i Stockholm.
– Det tog ett tag innan vi förstod att vi inte kunde skicka fler i samma burk, säger Agneta Strand.
– Vi fångade in spindlar och skickade dem i par, men det kom bara fram en väldigt mätt hona, fortsätter hon.
När testsvaren väl kom får de anställda sina misstankar bekräftade: Spindlarna tillhör den sydamerikanska arten Chilensk fiolspindel.
Kroppen kan bli nästan två centimeter lång och spindeln livnär sig på små insekter, är nattaktiv och gömmer sig vanligen i skrevor och hål i naturen. Den kan bita människor, och orsakar årligen dödsfall i Sydamerika, vanligtvis när en spindel krupit in i plagg eller sängkläder som trycks mot huden. Men antalet fall är förhållandevis få och ingen har blivit biten av de spindlar som upptäckts i Sandviken.
De är alla tydliga med att varken de eller företaget tar lätt på situationen.
– På ett sätt kan det ha varit bra psykologiskt att vi kunde se vad vi hade att göra med. Men vissa tyckte att det var lite otäckt så de har naturligtvis inte behövt vara med. Vi har inte beordrat någon att fånga spindlar, säger produktionschefen Daniel Vestin.
Håkan Kjellberg från Anticimex jämför spindeln bett med ett getingstick, som även de kan bli dödliga i extremfallet.
– Den här ska angripa små insekter och har inget behov av stora tänder. Den har ingen chans att bita sig igenom en vanlig skyddshandske och kan ha svårt att ta sig igenom vanlig hud, berättar Håkan Kjellberg.
– Är man svagare eller har nedsatt immunförsvar kan det gå illa, men de flesta bett blir lokala problem. Det kan exempelvis bli så att lite hudvävnad dör.
Den Chilenska fiolspindeln är hemmahörande i flera sydamerikanska länder men kolonier har hittats i andra länder, däribland Finland. Redan på 1960-talet upptäckte anställda på Naturhistoriska riksmuseet i Helsingfors att de hade ett spindelproblem, i en avhandling från 1972 skrev forskaren Veikko Huhta att spindlarna förmodligen kommit med en försändelse äpplen från Argentina.
– När vi visste vilka spindlar det gällde sa vi att vi kan inte ha kvar dem vi fångat, det är ju inget zoo och det hade inte varit schysst mot dem heller, säger Daniel Vestin.
När dagens kontrollinsats inleds leder verksamhetschefen Lars Höglund vägen från kontoret, men det är skadedjursteknikern Markus Kärrman som ansvarar för Anticimex arbete på platsen.
– Ni kan lämna grejer här när vi går runt om ni vill, men ställ ingenting på golvet bara, säger han innan turen inleds.
Kärrmans fällor är oansenliga och lätta att ta för en bit kartong.
Experterna arbetar under antagandet att spindlarna håller sig till väggarna och det är där fällorna placeras. Det finns ett trettiotal i fabriken och många har en sändare, när någonting har fastnat i klistret ser Markus Kärrman det på datorn.
Den som placerats i personalmatsalen har skickat en signal, berättar han och öppnar papperslådan.
– Men det är bara en liten dammlus här, säger han.
I matsalen står också sliparen Fredrik Jackson och värmer en matlåda; köttfärssås och spaghetti.
– Nog har jag sett spindlar, och stampat ihjäl några, men man vänjer sig, säger han innan det plingar till i micron.
På andra sidan en dörr finns fabrikens tillverkningsdel. Den är kraftigt upplyst och ett tiotal personer är utspridda på olika stationer. En av dem är Per-Erik Högman, han är klädd i skyddsmundering med skyddsglasögon och grönsvarta arbetsskor, och sköter en datoriserad svarv.
Några dagar tidigare mötte en spindel sitt öde här på det gråa betonggolvet. Det sista den såg med sina sex ögon var Per-Eriks skosula.
– Jag såg den komma krypande för tre veckor sedan. Då sparkade jag ihjäl den och sedan dess har det varit lugnt, säger han.
– Jag har aldrig varit rädd men man tänker till ibland. Om jag har handskar som ligger på en bänk så vet jag ju inte om något krupit in, då skakar jag ur dem. Men de jag har sett har oftast varit på golvet.
– Det är en väldigt tillbakadragen spindel som inte springer i korridorer och attackerar folk, säger Håkan Kjellberg från Anticimex.
Så du skulle säga att spindlarna inte är utåtagerande?
– Nej, det är viktigt att förstå att de flesta arter är harmlösa så länge man inte attackerar dem. De skulle aldrig av fri vilja kasta sig över oss, svarar Kjellberg.
Den moderna fabriksdelen gränsar också till en äldre sådan. Här är det mörkare och färre människor i rörelse, lokalerna brukade användas för tillverkning av sågar och slipskivor, men sedan flera decennier är den mest ett förråd. Det var här den brasilianska lådan packades upp 2014.
Skadedjursteknikern Markus Kärrman är beväpnad med ficklampa och när han lyser på väldigt nära håll ser det ut som att spindlar sitter och trycker i små hål i väggarna.
– Men det är bara skinn, de byter upp sig då och då, säger han.
Ännu en fälla kontrolleras, och skadedjursteknikern hittar något större än en dammlus.
– Ja här har det faktiskt fastnat en spindel. Det är svårt att vara säker utan att skicka den till labbet men den ser ut att vara rätt sort, säger han.
Spindeln är stor som en nagel, brun och ihopkrupen. Det ser ut som att den varit nära att lyckas tråckla sig loss från klistret, men nu är den död. Den kan inte längre skada någon.
– Ja, jag tycker nog det ser ut som den giftiga typen, säger verksamhetschefen Lars Höglund när han tittar honom över axeln.
Innan turen avslutas är det dags för ett sista stopp. Spindlarna gillar när det är mörkt och ont om störande moment och bakom en dörr finns trappan till källaren.
– Vi hade massa bråte men det har vi röjt upp nu. Det fanns mycket insekter och till och med skalbaggar. Det var skräckfilmslikt här nere, säger Daniel Vestin på vägen ner.
Och först nu berättar Lars Höglund att han har en lätt insektsfobi.
– Jag seglade över Atlanten i en båt med en massa kackerlackor en gång. De till och med sprang över täcket mot mig. Jag är förhållandevis rädd för insekter och tycker det är obehagligt, så jag sov på däcket de första fem dygnen.
– Och när det här med spindlarna var helt nytt så gick jag ner hit och skulle kolla om det fanns några här. Då gick jag in i ett spindelnät som fastnade på huvudet, det kändes som att det kliade över hela kroppen.
Men du gick ändå ner i källaren?
– Ja, jag hade ju inget val, vi var tvungna att veta om de fanns där.
Där nere står nu bara en gammal mangel och några färgburkar som undkommit storstädningen. Inga spindlar hittas, bara nät.
När Anticimex insats summeras har två döda spindlar samlats in. Alla är eniga om att de blivit betydligt färre sedan arbetet påbörjades, men borta är de bevisligen inte.
– Nu samexisterar vi och det är mer som det brukade vara, men det gäller att komma ihåg att spindlarna är kvar och att vi måste fortsätta följa rutinerna även om vi inte ser dem så ofta, säger Daniel Vestin.
Så har det blivit på Naturhistoriska i Helsingfors, där är de fortfarande kvar, 50 år efter upptäckten. I Sandviks fabrik har många vant sig vid tanken på att spindlarna kan bli kvar – även om målet är en helt spindelfri fabrik.
Kommer ni bli av med dem?
– Vi hittar färre och färre. Det kommer väl kanske aldrig gå att veta till 100 procent att vi blivit av med den sista.