Svenska Dagbladet/2023-01-20
Som barn skrämdes Negar Josephi av fatwan mot Rushdie: bestämde Khomeini överallt? Sedan dess har den iranska regimen visat att man har sådana ambitioner. Att stödja protesterna i Iran blir därför ett sätt att kämpa för vår egen frihet, skriver Negar Josephi.
I februari 1989 i en trea nära Gottsunda centrum i Uppsala nåddes min familj av nyheten om ayatolla Khomeinis fatwa mot författaren Salman Rushdie. Vi hade bott i Sverige i några år och jag hade nästan raderat Iran ur mina tankar, så där som ett barn kan göra. Leva i nuet, i vardagen och ställa om till det nya livet.
Jag förstod inte vad en ”fatwa” innebar. Jag fick det förklarat för mig att Khomeini uppmanar alla muslimer att döda Salman Rushdie på grund av en bok han hade skrivit som Khomeini inte tyckte om.
Jag kunde inte riktigt få ihop det. Hur kunde Khomeini döma människor utanför Iran till döden? Jag blev orolig och tänkte att han kanske bestämmer över alla människor i hela världen. Bakom oss hade vi lämnat sex avrättningar på nära familjemedlemmar. Unga människor med en stor lust på livet. Men de släcktes alla, en efter en, under samma månad.
Jag var tolv år och den här fatwan skrämde mig. Ska den där författaren dödas nu? Kommer den iranska regimen att komma hit? Kommer de döda oss också?
Häromveckan publicerade den franska satirtidningen Charlie Hebdo karikatyrer på Irans högsta andlige ledare Khamenei. En överbefälhavare i revolutionsgardet, Hossein Salami, riktade ett tydligt hot mot tidningen. Han refererade till attacken mot Salman Rushdie och sa att muslimer i världen kommer att ge igen.
Charlie Hebdo svarade med ännu fler karikatyrer.
Relationen mellan Frankrike och Iran har aldrig varit sämre, men i Tyskland har det redan gått från ord till handling. I mitten av november i fjol ägde en rad angrepp mot synagogor i Tyskland rum. En i Essen besköts. En i Bochum brandbombades och försök till mordbrand utfördes mot en synagoga i Dortmund. Myndigheterna tror att Iran ligger bakom denna våg av terror mot tyska judar. En man med iransk bakgrund och tyskt medborgarskap är misstänkt, men har flytt landet och befinner sig nu i Iran.
Iran har anklagats för att angripa judiska institutioner i andra länder förr. 1992 dödades 29 personer när den israeliska ambassaden i Buenos Aires bombades av den Iranstödda shiamuslimska milisen Islamiska jihad. Senare utvisade Argentina flera iranska diplomater med motiveringen att de hade varit inblandade i attacken. Två år senare detonerade en självmordsbombare från libanesiska Hizbollah en bomb i ett judiskt center i Buenos Aires. 85 människor dödades.
Ingen har någonsin ställts inför rätta för attackerna, men argentinska myndigheter har pekat ut Iran som initiativtagare och finansiär.
Sommaren 1989 dog ayatolla Khomeini. Kort därefter inleddes en våg av mord på iranier i exil. Komikern och sångaren Fereydoon Farrokhzad – en vass häcklare av den islamistiska regimen – hittades i sin bostad med en kökskniv i munnen och en annan i sin högra axel. Året innan mördades Shapour Bakhtiar, shahens sista premiärminister, i Paris. Två av den långa rad av mord på iranier i exil under 1990-talet som kom att kallas kedjemorden.
Sedan i somras har ett uppror mot förtrycket rasat i Iran. Många demonstranter har mördats och andra står på tur. De civiliserade delarna av omvärlden har uttryckt avsky för regimens övervåld och solidaritet med demonstranterna och deras frihetslängtan. Men de riktigt starka, politiska markeringarna sitter hårt inne. Det gick flera veckor efter att den första demonstranten avrättats innan svenska UD kom sig för att kalla upp Irans ambassadör i Stockholm. Varför? Utspelar sig händelserna för långt bort från oss, för att de riktigt ska engagera på allvar?
Det är i så fall en illusion vi måste frigöra oss ifrån. Enligt Säkerhetspolisen kommer underrättelsehotet från främmande makt att fortsätta att öka. Vid sidan av Kina och Ryssland är det Iran som utgör det allvarligaste hotet.
I Stockholms tingsrätt dömdes i går två män med iranska rötter till livstids respektive nio år och tio månaders fängelse för att ha infiltrerat vår säkerhetspolis för att spionera åt Ryssland.
Just nu diskuteras om Turkiet kan utöva inflytande på svensk yttrandefrihet med hjälp av sitt veto vad gäller vår anslutning till Nato. Det är inte utan skäl Erdogan tror sig kunna bestämma vilka åsiktsuttryck som ska vara tillåtna i Sverige. Med sin fatwa visade Khomeini hela världen att han kunde avgöra vilka böcker man får skriva och inte, och att hans ord är lag i hela världen.
Att denna lag också gäller långt efter ayatollans död vet vi nu: Salman Rushdie överlevde mordförsöket i augusti 2022, men förlorade synen på ett öga och rörligheten i en hand. Terrororganisationer som IS och al-Qaida har tagit efter och satt upp karikatyrtecknare och konstnärer på sina dödslistor.
Somliga menar att vi lever i ett skuggkalifat.
Men friheten är nära. Irans unga, barnbarnen till det folk som förde Khomeini och hans mullor till makten, offrar sina liv för friheten just nu. I går uppmanade EU-parlamentet äntligen ministerrådet att sätta upp Irans revolutionsgarde (IRCG) på unionens lista över terrororganisationer. IRGC har fört krig i andra länder genom sina ombud i flera årtionden. De har finansierat andra militanta grupper i Mellanöstern och just nu förser de Putin med raketer som dödar civila i Ukraina. Att de inte redan är terrorstämplade är ett mysterium.
EU och Sverige bör göra allt i sin makt för att stödja Irans demonstranter – också för sin egen frihets och säkerhets skull. Som en ung demonstrant säger till mig: ”Vi har snart protesterat i fem månader. Men vi klarar inte av att fälla den här mördarregimen på egen hand. Vi behöver omvärldens hjälp.”
Negar Josephi
Negar Josephi är en svensk journalist med rötter i Iran.
Idé- & kulturdebatt i SvD Kultur
Det här är en idé- & kulturdebattsartikel publicerad av SvD:s kulturredaktion. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Om du har synpunkter eller vill delta i debatten kan du mejla kulturdebatt@svd.se